skriva, berätta, tala om och tycka.
Det sitter långt inne ibland och det blir glest mellan gångerna men
vår lokala reporter Bengt Johansson, har legat på politikerna i
kommunen och nu senast oss Kristdemokrater. Han har rätt i många
delar av sin artikel, vi är dåliga på att höras och synas och vi
är få, tyvärr. Men frågan är komplex och den är inte enbart
internpolitisk.
Att ingen gråtit över min avgång som
ordförande är jag väl inte så överraskad av, säkert är det
fler som skulle sörja Bengt Johansson om han slutade skriva. Jag
är inte den som står obehindrat i talarstolen, jag lider av
scenskräck, det har blivit bättre med åren men debatten är för
mig svår att ta ”där uppe”. Jag har inga problem med att tala
för min sak på annan plats men just där är det svårt... jag
ligger verkligen i lä när det gäller flera eller kanske t.o.m. de
flesta politiker kolleger?
Jag började mitt ordförande uppdrag
som novis med en princip helt ny nämndsammansättning. Vi började
mandatperioden med att ta ett beslut som vi sedan ändrade, det
första året var också präglat av tillståndsfrågor gällande
alkohol, avslag, irritation, hot och aggressioner...Joar Blå fick
stänga och festivaler blev inte av.
Det andra året var den politiska
nämnden varm i kläderna och vi skådade mycket inåt i själva
organisationen men även missbruksfrågor blev aktualiserade med ny
verksamhet och med förnyad samverkan med landstinget. Ett nytt sätt
att arbeta med ekonomiskt bistånd påbörjades. Utgifterna började
öka, fler tvångsomhändertaganden, flera komplicerade och dyra
placeringar på ”special institutioner” gjordes.
Vid årsskiftet 2012-13 började jag
fundera på om mitt uppdrag var värt allt det där, jag började
känna en allt större frustration i min situation. Rekryteringen av
ny förvaltningschef gick inte precis som tänkt heller och
förvaltningen ”haltade” i väntan på ett omtag.
Jag är en socialt engagerad person och
tycker att de sociala frågor är viktiga ur ett medmänskligt
perspektiv men också moralisk som samhällsekonomiskt. De som går
till ”soc” är inte de som bildar opinion och demonstrera
högljutt. De visar sällan sina ansikten eller skriver insändare om
sin situation...
Det jag känner mig missnöjd med i
mitt uppdrag som ordförande är att jag inte lyckats vara en hög
röst nog för dem som hamnat i en svår situation. Det betyder inte
att personalen inte gör ett bra jobb, utan att det funnits/finns
utrymme för att förverkliga goda idéer och bra lösningar för
våra kommuninvånare när det bl.a. gäller samverkan mellan
kommunens olika förvaltningar, utan att jag har nått ända fram.
Vi har en mycket bra socialtjänst i
kommunen och min önskan är att den så ska förbli, att människor
ska finna stöd och hjälp, kunna känna tillit till den och att
personalen finner mening och utmaning i sitt arbete.
Ja, så här blev min blogg-omstart får
hoppas att det håller i sig...