Blev i fredags påmind om denna mandatsperiods början och ett anförande jag höll, tillsammans med andra då politiskt engagerade människor i kommunen. Vi var inbjudna till ruggbylokalen i Enköping för att berätta om våra hjärtefrågor och vad vi ville jobba för under kommande mandatperiod. Jag talade bl.a. om varenda unge, hur viktigt det är att se, lyssna och våga ta ett vuxet ansvar som medmänniska även om inte det gäller ens egna barn eller barnbarn. Det finns barn i vår kommun som behöver bli sedda.
Jag har den största respekt för att vi har olika syn på uppfostran och att vi har olika skäl till hur vi agerar som föräldrar. Jag önskar också att valfriheten kunde vara än större på detta område, att varje familj kunde med än större frihet välja barnomsorg, dvs. vill jag ge två eller tre år av min tid till att vara med mina små barn så borde det subventioneras liksom en förskoleplats(inte samma höga belopp men ett rimligt sådant). Väljer jag att lämna mitt barn i någon annans försorg som familjedaghem eller mor-farföräldrar ska möjligheten till subvention finnas. Om alternativet blir en kommunalförskola då ska jag vara trygg med barngruppens storlek och att den är anpassad till både barnens behov och ålder. Inget barn bör lida för att de blir satta i en miljö där det varken blir hörda eller sedda, utifrån att konkurrensen om uppmärksamheten är stor.
Det är väl i alla fall klart att barn först och främst är i behov av närvarande föräldrar. För de föräldrar som brister i sitt föräldraskap eller är rädda för att göra det, ska självklart vägledning och stöd finnas. Men det gäller också oss alla, att vi vågar se, fråga och lägga oss i när vi tror att allt inte står rätt till. Ibland är det tom. så att en del barn får mer uppmärksamhet och stöd på förskolan än de får hemma, och då behöver vi våga vara vuxna medmänniskor. Många gånger kan det bli tacksamt mottaget när någon utifrån speglar ens sätt att vara, för vi föräldrar vill vara goda föräldrar men ibland gör omständigheter oss oförmögna…
I Kristdemokraternas handlingsprogram ”Sverige världens bästa land att växa upp i” som antogs 2013står följande att läsa: Det vi kan se är en välfärdsparadox: ”Barn och unga mår inte så bra som de har det”, som någon har uttryckt det. I genomsnitt får barn och unga det ekonomiskt bättre och bättre i Sverige. Samtidigt är rotlöshet, ångest och bristande framtidstro är vardag för alltför många. Vi ser att skolresultaten sjunker och många unga har svårt att få jobb. Den psykiska ohälsan hos barn och unga oroar. Förskrivning av antidepressiva läkemedel till barn och unga ökar. Trots att det har skett en kraftig nedgång i självmordsstatistiken generellt så har antalet självmordsförsök bland barn och unga ökat. Att må bra handlar inte bara om pengar och standard, utan om mycket mer än så. Och att vi fått det bättre i genomsnitt betyder inte att alla har det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar