Nu ska jag börja....

skriva, berätta, tala om och tycka. Det sitter långt inne ibland och det blir glest mellan gångerna men vår lokala reporter Bengt Johansson, har legat på politikerna i kommunen och nu senast oss Kristdemokrater. Han har rätt i många delar av sin artikel, vi är dåliga på att höras och synas och vi är få, tyvärr. Men frågan är komplex och den är inte enbart internpolitisk.

Att ingen gråtit över min avgång som ordförande är jag väl inte så överraskad av, säkert är det fler som skulle sörja Bengt Johansson om han slutade skriva. Jag är inte den som står obehindrat i talarstolen, jag lider av scenskräck, det har blivit bättre med åren men debatten är för mig svår att ta ”där uppe”. Jag har inga problem med att tala för min sak på annan plats men just där är det svårt... jag ligger verkligen i lä när det gäller flera eller kanske t.o.m. de flesta politiker kolleger?

Jag började mitt ordförande uppdrag som novis med en princip helt ny nämndsammansättning. Vi började mandatperioden med att ta ett beslut som vi sedan ändrade, det första året var också präglat av tillståndsfrågor gällande alkohol, avslag, irritation, hot och aggressioner...Joar Blå fick stänga och festivaler blev inte av.

Det andra året var den politiska nämnden varm i kläderna och vi skådade mycket inåt i själva organisationen men även missbruksfrågor blev aktualiserade med ny verksamhet och med förnyad samverkan med landstinget. Ett nytt sätt att arbeta med ekonomiskt bistånd påbörjades. Utgifterna började öka, fler tvångsomhändertaganden, flera komplicerade och dyra placeringar på ”special institutioner” gjordes.

Vid årsskiftet 2012-13 började jag fundera på om mitt uppdrag var värt allt det där, jag började känna en allt större frustration i min situation. Rekryteringen av ny förvaltningschef gick inte precis som tänkt heller och förvaltningen ”haltade” i väntan på ett omtag.

Jag är en socialt engagerad person och tycker att de sociala frågor är viktiga ur ett medmänskligt perspektiv men också moralisk som samhällsekonomiskt. De som går till ”soc” är inte de som bildar opinion och demonstrera högljutt. De visar sällan sina ansikten eller skriver insändare om sin situation...

Det jag känner mig missnöjd med i mitt uppdrag som ordförande är att jag inte lyckats vara en hög röst nog för dem som hamnat i en svår situation. Det betyder inte att personalen inte gör ett bra jobb, utan att det funnits/finns utrymme för att förverkliga goda idéer och bra lösningar för våra kommuninvånare när det bl.a. gäller samverkan mellan kommunens olika förvaltningar, utan att jag har nått ända fram.

Vi har en mycket bra socialtjänst i kommunen och min önskan är att den så ska förbli, att människor ska finna stöd och hjälp, kunna känna tillit till den och att personalen finner mening och utmaning i sitt arbete.

Ja, så här blev min blogg-omstart får hoppas att det håller i sig...