onsdag 18 juni 2014

Eftertankar, om att ta sig rätten..


Varför tänker jag som jag gör? Jag har så långt jag kan minnas haft ett starkt rättspatos och varit värderingsstyrd, reflekterande och nyfiken. Precis som alla andra har jag gjort mina misstag och lärdomar, utvecklats mognat och blivit allt mer mångdimensionell.

Ett minne från skoltiden som jag är stolt över är att jag uppmärksammade och stoppade mobbingen av en tjej, till och med småbarnen i lågstadiet sparkade på henne så hennes kläder blev smutsiga. Hon var speciell och hade haft en ”obra” uppväxt från början. Redan när hon gick i tredje klass ville hon ta sitt liv...
I skolan ansågs det ”okej” att driva med henne och ofta samlades de runt henne i uppehållsrummet för att höra hennes osannolika historier, för att sedan smäda henne. Jag var absolut inte den populäraste tjejen i skolan och flera försökte göra även mej till mobboffer men jag brydde mig inte om konsekvenserna av att jag tog henne från uppehållsrummet eller störde när mobbingen höll på.  Undanskymt fick jag beröm och axelklappar av ”fegisarna” - Det är bra det du gör Monica. - Tack, det kan du också göra, tyckte jag.

Det här är ingen berättelse om min förträfflighet utan mer en förklaring till hur jag fungerar. Jag vägar vara en ”liten lort” men vill heller inte bli en stor skit.
Det är bara så att jag inte tycker om mig själv om jag inte gör det jag borde göra när jag ser att det måste göras.

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” Ur: Bröderna Lejonhjärta

När nu min före detta partikollega uttryckte sig på ett nedlåtande och kränkande sätt om homosexuella så handlade jag autonomt som i uppehållsrummet. Det här är fel! Dels för att jag känner personer som är homosexuella bl.a en kille som försökte ”bota” sig under många år, genom att ”bli” missionär. Han gjorde nog ett gott missionärsarbete men förblev homosexuell, eller några andra som jag känner som vid fem, sex års åldern vetat att de inte är ”straighta”.


I den här frågan kan man aldrig tala för andra, man har inte rätt att göra det helt enkelt. Ingen ska behöva kränkas av någon annans trosuppfattning eller offentligt bli bedömd utifrån den. Om en person väljer att leva celibat är det upp till den oavsett sexuell läggning. Att fokusera på vad folk eventuellt gör i sängen är att förbise personen. En människa är inte sin sexuella läggning utan en person.


I efterdyningarna av det som kritiserats i vårt/mitt beslut om att berätta att vi inte har förtroende för vår partikamrat har en del kristna människor uttryck sig på ett sätt som om vi vore ett religiöst parti.

Att Kristdemokraterna borde bli mer kristna...Om nu Kristdemokraterna skulle bli ett religiöst parti, vilken kristen lära/uppfattning är då den rätta?
Vems religiösa uppfattning/tolkning har mest rätt?
Går det att svara på frågan?
Kanske av den som tror sig veta att den har rätt men min erfarenhet är att ingen kan/borde utge sig för den rätta tron, i all ödmjukhet.

Däremot har jag full respekt för att man tror på Jesus Kristus som sin frälsare eller att man bekänner sig till något annat eller inget alls...Det är därför som det är så genialt med ett politiskt parti som Kristdemokraterna där vi utgår från de kristna värderingarna och lämnar religion och tros uppfattningar där hän.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Mitt foto
Enköping, Mälardalen, Sweden