En uppväxt på rygg och med näsan i vädret

Så långt tillbaka som jag kan minnas har stjärnorna och deras hem stått för ett skådespel men inte likt en tillställning utan till för att skådas. Lika äkta avskalat och anspråkslöst som påkostat och pampigt i samma stund.



Som liten, förmodligen redan i vagnen låg jag (året om) och talade med stjärnorna och himlavalvet. Märkliga saker har hänt när galaxer öppnat sina portar på glänt. En känsla av tidlöshet och metafysisk förmåga kan strömma in via dina ögon och du ser rätt ut i evigheten. Hisnade tankar och verkligheter kan växa tills du inte kan uppbära mer, även om bara portens glänta är en pytteliten strimma som vi med ögat knappt kan förnimma fyller den dig i ditt ögonblick av reception.











Stjärnorna ropar ibland och blinkar sina signaler, de ger ord, de ger hopp, riktning och flöde...även om de sitter så fast i sin bild.







Viskningar kommer från månen, om det mörka,
det finns ingenstans där stjärnors ljus inte kan speglas. Han talar av erfarenhet, han berättar om skuggor på jorden och om ljus bortom vårt förstånd.